110 år efter Selma Lagerlöfs Nobelpris har jag ägnat sommaren till att läsa några av hennes böcker. Det är en överraskande upplevelse. Men vad eller vilken var det egentligen som skänkte henne Nobelpriset? Och sedan plats i akademin.

Eftersom Selma och jag inte umgåtts tidigare började jag med den färska biografin av Anna Karin Palm. 800 sidor, kanske låter långt, men det åskådliggör snarare min brist på skolning. Hursom fångar biografin att hennes sätt att skriva är något helt nytt när den då tämligen framsynta akademi gav henne Nobelpriset 1909 efter bara tre tyngre verk; förstlingsverket Gösta Bergling, efter ett årtionde total tystnad plötsligt Jerusalem och snart Arnes penningar (samt Nils Holgersson).

Är Selma värd ett Nobelpris? Förstlingsverket Gösta ger en dimension, kavalkad och tumult jag aldrig läst tidigare. Hon sprudlar i språk, psykologi, dialog… En ny slags romankonst som fick kritikerna att undra… Texten kränger och far. Berättarrösten hoppar mellan karaktärerna. Tid och tempo är infernaliskt hisnande. Den är sanslöst rapp, häftig, banbrytande. Redan 1891, blott 32 år gammal har startar Selma på kanske toppen av sin kapacitet. Långt senare filmatiserad med Greta Garbo …

Sedan dröjer Selma ett årtionde i en kompakt romantystnad till Jerusalem når bokdiskarna. Det är Selmas version av Utvandrarna. Den är lättläst och samtida. Här lirkar Selma religiösa och patrioter kring sitt finger.

Trots avsaknad av en andra roman har Selma sedan många år kunnat lämna lärarinnerollen i sitt Landscrona och bosatt sig som folkkär författarinna i Dalarna. Ja, nu är hon folkkär. Men inte genom Gösta Berling, utan genom en bred produktion av noveller med sagoteman och kristna värderingar. Publicerade i allehanda tidningar. Noveller som också fyllt på hennes plånbok. Selma är inte alls religiös, utan använder gärna den fonden för att locka så många som möjligt till att höra henne berätta det hon är bäst på: relationer som skaver. Ja, hon får idén till Jerusalem från familjer i grannsocknen som flyttat hundra år tidigare. Efter mycket skav.

Här någonstans tar Selma spjärn för sin Jerusalem. Åren före har Selma och hennes livslånga kärlek Sophie Elkan ännu en gång gjort en bildningsresa ned genom Europa. Denna gång siktar de Egypten och når till slut den heliga staden, möter svenskättlingar för att sedan återvända via Bosporen. Ja, Selma läser på som den nogsamma lärarinna hon en gång var. Hon hör lokala berättelser, fångar nerv, återger platser och relationer för att med få ord göra texten fullt verklig. Uppenbarligen hittar däremot Selma inget sant svar, utan måste skriva något helt annat.

Jerusalems första del är en saga om smärta must och död. Här vill Selma framhärda sin andlighet och moral utan att bli religiös. Det finns elektriska partier. Men det är sannerligen ändå sparsamt med själ och hjärta. Istället blir det just sagor från sina sagoböcker och geografisstudier som från Nils gåsaflykt. Andra delen på plats i Jerusalem är det än mer av en exotisk reseskildring med konflikter. Och det  slutar i en form av from försoning.

Jerusalem är mer traditionellt skriven än banbrytande omskakande Gösta. Hon blandar nu mer in sin novellkonst. Hon låter huvudberättelsen sväva i väg i sagor och anekdoter. Om vargar och andra väsen. Någon läsare må undra om hon inte litar på huvudberättelsen. En annan tänker att hon följer den långa muntliga berättartraditionen där vi från Homeros och än längre hört hur en berättelse ska växa med sidospår för att vidga och pocka.

Och här känns Jerusalem en aningen daterad. Eller är hon bara smartare än jag, när hon ändrar tempo, fokus, spänning och riktning, stund för stund. Jag läser allt. Men slukas sällan. Å andra sidan kanske den är just så traditionell, lokal, nationalromantik, sagolik och historisk som får dåtidens litterära parnass att falla till föga och ge henne det finaste av alla författarpris?

Jerusalem är nu över hundra år gammal. Där finns partier som lever, smärtar och bär än idag. Men kanske måste en först läsa biografin. För att förstå sammanhanget. Selma tvekade genom livet om sitt värde som käraste. Om hon var ful. Om hennes hälta gjorde henne avskydd. Men hon var bergfast i sitt värde som författare. Om detta står att läsa i bok efter bok.

Jo, jag passade på att läsa Gösta och Nils Holgersson också. Nils gåsaresa är en segdragen saga, utan den geografi och historia som jag väntat mig. Nej, den må ha älskats av den tidens lärarinnor. Men kanske gav mest av allt en ny syn på barns bildning.

Nu väntar på min lista Kejsaren av Portugalien, som kanske kan övertrumfa sagodrottningens krona och förstlingsverk. Men fan trot. Gösta däremot är friskt briljant, nästan hela tiden. Men är han värd Nobelpriset? Skriven 1891. Selma 32 år. Ja, faktiskt, hon prickade toppen direkt.

Vad säger du om Selma?/claes hemberg