Varför är så många ivriga att prata bostadspriser? Det är krisen på 90-talet som spökar hos ekonomer, centralbanker, politiker… De ser priset på bostäder som en termometer på en eventuell depression. Likheterna och olikheterna finns där. Men inte är jag orolig.

Är det inte ett väldigt tjat om priset per kvadratmeter. Vi ska ju varken flytta, köpa eller sälja nästa vecka, så priset borde inte spela någon större roll. Utan merparten av oss sitter ju kvar på vår kammare, oavsett om priset sticker upp, ned eller mitt emellan.

Kruxet är att bostäderna står för så stora värden, för många svenska familjer och bolånebanker. Om priset förändras snabbt, så går det lätt upp i huvudet på oss. Vi agerar då lätt irrationellt, konstigt och destruktivt. Detta hände senaste i början på 90-talet. Priserna på kontor, villor och lägenheter föll ofta dramatiska 50-70 procent.

Då stoppades själva ekonomin. Fallande bopriser låste konsumtion, skapade en arbetslöshet vi aldrig sett tidigare och skrämde konsumtionen ytterligare. Vi hamnade i depressionens egen nedåtsprial.

Därför har analytiker, ekonomer, politiker mfl i ryggmärgen en medfödd oro för bostadspriser. Kan bopriserna fall? (Ja) Kan det signalera depression, frågar de sig? (Nej) Antagligen inte.

Situationen då och nu är mest väldigt olika. Då hade vi ett årtionden med upptrissade priser, lätt att låna, låga skatter och stark ekonomi. Plötligt om punkterades bubblan.

Detta är väl lika kan vi tycka? Nja, men lånekarusellen har bromsats med år av bolånetak och amorteringskrav. Samtidigt är räntan lägre. Så vad är då den stora avgörande skillnaden?

Insikten om kraschen på 90-talet. Då var vi naiva. Med ett glatt spekulativt årtionde och utan någon riktig motgång av rang i minnet.

Idag har vi det både 90-talskrisen och 08-krisen i pannbenet… Det gör att alla från centralbanker, ekonomer, analytiker och politiker är mer varse. De massiva stödpaketen vi sett senaste månaden är just en sådan reaktion. De vaccinerar mot djupare oro. De stödjer företagare, bolag, kommuner…

Naturligtvis finns här kriser som är så stora att även ett väl fungerande samhällen har svårt att stå emot. Men denna kris vi nu är inne i vet vi 1) vilken den är 2) hur vi möter den och 3) att den har ett slutdatum. Och vi har erfarenheter av tidigare kriser.

Och ja, viruskurvorna har markant backat tillbaka. Västvärlden öppnar nu upp igen. Andra vågen av virus lär vi visst få se. Men de är aldrig lika överraskande som den första…

Åren 1990-1993 blev turbulenta. Arbetslösheten ökade 4 gånger, från 2 till dramatiska 8 procent. Istället för häftig tillväxt som vi haft hela 80-talet så backade plötsligt ekonomin minus 5 procent, under första åren på 90-talet. 100 000-tals tvingades sälja sina hem. Fastnade i skulder. Det tog hela 20 år innan sysselsättningen var tillbaka. Något liknande hade inte hänt i modern tid. Och antagligen inte nu heller.

Den här gången har vi ju självmant stängt ned ekonomin. Därför är vi  inte överraskade ett ekonomin bromsar 5-10 procent. Och bostadspriserna kan visst hacka ned 10 % de med. Det finns alltid någon som säljer i ren oro. Men nu är det bostadsbrist som skapat galna priser. Något som lär hänga i, i väntan på avregleringar och politik som stimulerar fler byggen, så att inte byggbolagen är vår tids enda vinnare. Utan även unga har råd att bo…

Hur ser du ekonomin ann?/claes hemberg