Under tre årtionden har priserna legat nära stilla. Nu plötsligt är världen som förbytt. Och stöket kan hänga i. Med höga priser som följd. En straffavgift vi får betala för en polariserad ekonomi, en polariserad politik och mindre samverkan.

Mina föräldrar chockades 1973, när oljepriset steg från 2 till 20 dollar fatet. Liksom hos alla andra oljeeldade villaägare blev det jobbiga år som följde.

Samtidigt hade tunga industrier som varv, textil och stål rationaliserats i grunden. Den ekonomiska världen var orolig. Strejker var vanliga. Inflationen var också snart uppe på svåra 15 %.

Ljuset kom från östern. Japan och Korea visade vägen genom att jobba smartare och med högre kvalitet. Så fick västvärlden billigare och bättre varor utan att göra ett dyft bättre själva. Köpt nöjsamt, kort sagt.

Dopade konsumenter

Mina föräldrar köpte en Toyota. Kompisar fick dataspelet Donkey kong. Västvärlden kände sig rikare, utan att vi egentligen gjort något avsevärt bättre eller smartare. Konsumenterna älskade globaliseringen. Redan åren efter 1990 inflationen till bara 2 procent.

1978 öppnade Deng Xiaoping sitt Kina för industrialiseringar. Det gick förstås långsamt. Men gav en stora extra växel i globaliseringen. Made in China sänkte priser ytterligare under 2000-talet.

Sedan dess har vi levt i en stängt jämnare ekonomi och med mer förutsägbara priser och morgondag. I samma anda gick samförståndens politik. Från 1990 och fram till helt nyligen var det en jämn lugn trevlig resa. Med lägre räntor, mer värdefulla bostäder och gott om jobb.

Från politik till polarisering

En skillnad är ändå att väst såg aldrig Japan och Korea som politiska konkurrenter. Länge slapp även Kina misstänksamma blickar. Men i takt med Kina påverkar priser, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och politik så har blickarna grumlats. Samma polarisering som politiker svärtar ned i svensk politik märks allt för väl i internationella möten.

När politiker har svårt att bättra sig, sitt land eller sitt parti, så börjar de misstänkliggöra alla andra. Som en förlorare på fotbollsplanen börjar skälla ut domaren eller gräset. Så märkligt kortsiktigt. Ett konspiratoriskt käbbel knappast värt att kalla politik. Utan är bara en djup återvändsgränd. Med Putin som exempellös extremist.

Inflation en politisk straffavgift

Misstankarnas tidevarv lär tyvärr hänga i. Under tiden får vi en värld och ekonomi som fungerar sämre. Vilket ger oss sämre utbyte, dyra priser, sämre leveranser… och hög inflation.

Priserna ökar antagligen inte dagens höga 6 % per år: men säg 4 istället för vanliga 2 så är det jobbigt nog.

Högre priser i sig skapar strejker, gula västar och demonstration. För det är något ovana konsumenterna har svårt att härbärgera. Inte nog med att det är dyrt. Priserna varierar också. Dubbla problem för vanligt folk, som har svårt att justera sin ekonomi efter utbud och efterfrågan.

En inflation som är långt högre än senaste årtiondena, säg 3-4% vore ju inte konstigt. En slag straffavgift för att politiker polariserar, istället för att samverka.

Utmaningar kan förena

Samtidigt har vi globala utmaningar som klimat, elektrifiering, digitalisering, svält, översvämningar, vårdskulder och lärarbrist… De kan absolut öka priserna ytterligare.

Kanske kan kriserna även skapa en gemensam agenda, som överlappar misstankar och missunnsamhet. Ja, politiker bär ett jättelikt ansvar att sluta peka finger på varandra och småsaker och istället peka på svar och peka ut den stora riktningen. Tillsammans.

/claes hemberg