Avsluta mer och oftare. Det har jag själv lovat senaste åren. Så hittar jag en bok på ämnet. Geoff Dyer skildrar en rad människors olika avslut. Samtidigt måste jag medge att det finns en tjusning i att hålla i, pröva pannbenet och hitta överväxeln. Men det låter kanske mest som en ursäkt för att inte avsluta.

Det är lätt att se hur våra vanor håller igång vår vardag. Vi läser samma tidningar och går gärna samma väg till jobbet. Vanorna ger oss förhoppningvis energi över till nya tankar.

När det gäller våra långa vanor och åtaganden som arbete, uppdrag och roller, kanske vi borde vara lite mer självkritiska. Frågan är när vi ska byta, sluta och välja nytt?

Ska vi sluta när vi är klara? Hur blir vi i så fall klara… När andra är mogna att ta över, kanske. Eller ska vi kasta in handduken när omvärlden inte lyssnar lika mycket på våra förslag längre?

Titeln på Dyers bok som syftar på tennisspelarens Federer oundvikliga avslut, är lite missvisande. Inte bara för att han redan slutat i stora tårar, utan för att en proffsidrotten sätter stopp. Mer spännande är andra avslut i boken; Tuner, Dylan… mycket Dylan blir det…

Vi medger lätt det gynnsamma i att starta på nytt, se gläntorna och nya autostrador av framfart. Som att avslutet i tennis inte behöver ha samma bestämda tillslag varje gång. Ibland skruv eller en träträff.

När vi väl är in i ekorrhjulet, kanske vi fastnar i våra egna svar. Så lång nosen eller näsan nu räcker. Vi sysselsätter oss med nya frågor och dilemman. Som ekorrhjärnan jagar nötter. Som den bästa byråkrat blir våra skrivbordskanter vår knivskarpa horisont på hela vår världsbild.

Det påminner om vår ihärdiga konsumerande av prylar och saker. När garderober och förråd är fyllda måste vi städa och skänka bort… eller hyra förråd på stan. Som blivit allt vanligare.

Men inte ens boken av Dyers lyckas riktigt hela vägen. Essäisten Dyers hjältar får trampa runt på sina stigar. Få avslutar. De våndas visserligen. Men få sätter i hälarna och säger stopp.

Istället tycks vi människor lätt fastna i avslutandes motsats. Vi hittar överväxeln. Eller blir beroende av giftet, som kanske är en mer riktig beskrivning.

Här måste jag också genast medge att det tar många år innan åtminstone jag själv kommer innanför fasaden på frågor och tankar. Det blir tydligt i nya bolag. Och det finns en tjusning i att ha lite extra landningsbana eller distans, se längre och ta sig tid att bli riktigt långsiktigt.

Mina vanors makt över arbete, roll och sysslor påminner om ett igenkänt vardagsrum. Soffan är bekväm. Böckerna ligger där de brukar ligga. Men jag ser inte skräpet i hörnen. Jag ser inte de böcker jag borde ha sorterat ut för många år sedan. Jag gör det själv då och då och skrattar lite pinsamt varje gång.

Jag avslutar mer med kommando. Tanken ligger och gror några månader och kvartal. Och plötsligt ser jag mig själv. Inser att jag vill göra något annat av samma tid, tankar och möten… Någon annan får ta över.

Min största risk är nog att jag tjurar och kör in på bara fälgarna. Ja, jag hoppar sällan av en idé i uppstarten. Min brist är snarare att köra på fälgen för länge… Det är ju också en insikt.

Risken är att jag väntar till dess att något bättre dyker upp. Men det funkar inte så i mitt huvud. Jag blir inte riktigt mottaglig för väsentligt nya grepp, om jag inte först frigör lite hjärnkapacitet och tid…

Jag äter samma frukost och går samma väg till jobbet. Det må vara hänt. Men då och då säger åtminstone jag till mig själv ”dags att avsluta”. För att kunna börja med nytt.

Senaste åren har jag jobbat med fler unga människor. För de unga människor jag mött har andra erfarenheter och ser världen med andra ögon. Det spännande generationsgapet ger åtminstone mig insikter. De unga är inte bara mer i tiden, de är också mindre belastade av gamla bokhyllor. De unga har ju sina färska tankar närmare än så…

(Var förresten till Myrorna förra veckan med 30-talet böcker. Flera hundra återstår)

Hur avslutar du?/Claes Hemberg