Pandemin har gäckat världen på ett aldrig skådat sätt. Inte för att den var så dödlig, utan att den tagit globala debatten så starkt. Pandemin har exempelvis debatterats 8 gånger mer än attackerna 11 september. Sett till hela världen. Och fler överhettade debatter lär vi få se. Men inga fler totala nedstängningar. Det har vi inte råd med.

Vår tätt ihopkopplade värld sprider sina bästa dagar fakta, klokskap liksom relationer och affärer. Men global oro kan på några dagar få hela världen att slå bakut. För själva ”oron” har blivit något av ett nytt samtals ämne.

Oron kring pandemin är blev bredare och djupare än vi någonsin skådat. Medan andra kriser stannade hos eliten men blåst förbi stora delar allmänheten, så blev pandemin något som berörda verkligen alla. Hela dagarna under många månader har vi alla talat om det.

Källan är ett bolag som mäter just den globala samtalet, är svenska Quattroporte. Sedan årtionden har de mätt hemsidor, i medier, sociala kanaler över hela världen. De mäter flera tiotals miljoner utvalda webbsidor varje dag. För att följa trender, förstå samtiden och göra prognoser.

Här satte pandemin en ny nivå för det globala samtalet. Bort försvann den viktiga debatten om klimatet. Vår tids stora frågor om utbildning, segregation och välfärd, negligerades nu helt. Alla talade istället pandemi. Hela nyhetstidningar, tv- och radioprogram fylldes med samma virus.

Vår globala debatt har aldrig varit så hårt fokuserad, enögd och koncentrerad. En fördel var att politikerna förstod allvaret och agerade snabbt. Om politikerna tog rätt beslut är mer tveksamt. Vi har ju ingen riktig kunskap samhällseffekterna av pandemier. Istället var det just virusexperter som fick leda oss genom virusdimman.

Att oron fått ta sådan enorm plats i vårt globala medvetande, handlar inte om dödligheten. Utan kanske vårt nya sätt att tala om just oroshärdar. Det är så lätt att tala oro. Starka ord och hot lockar klick.

Istället för att tala om långsiktiga planer som i grunden bygger vårt samhälle och välfärd. Då är det enklare lägga all kraft på hetlevrat på tillfälligt upprusande händelser. En Trumpetansk peka finger-politik. Allt fler politiker faller in i den. Det är hela tiden andras fel. Andra ska beskyllas och bekämpas. Är det inte Mexico, så är det Kina, Tiktok, invandring, …

Tittar vi hela 20 år tillbaka finns det fem ämnen och kriser som sticker ut i det globala samtalet. Vi har i vårt globala samfund under dessa två årtionden diskuterat attackerna 11 september, finanskrisen 2008, Brexit, Trump och nu pandemin.

Här märks pandemin som inget annat. Människor blev uppenbarligen bestörta, rädda och fixerade. Inte konstigt att politiker också reagerade med ryggmärgen och stängde ned samhälle efter samhälle. Det blev en självförvållad krasch, som vi nu börjar ta oss ur.

Oron skapar tydligen i sig oro, på helt nytt sätt. I brist på historiska oroshärdar som svält och krig, så dramatiserar vi i vår tid oro kring helt nya frågor. Även våra politiker dras in här och fokuserar mer på ”oro för…” olika samhällsförändringar, än på konstruktiv politik som utvecklar samhället.

Oros-politiken satte ett enormt fokus att jonglera med alla tänkbara orosfrågor i oändliga presskonferenser. Samtidigt missade politiker och myndigheter bristen på utrustning och arbetssätt, att skydda våra äldre.

Vad vi lärt oss av pandemin, återstår att analysera. En sak vet vi nu: att stänga ned hela samhällen kostar enorma summor, som vi faktiskt inte har råd med. Vi kan absolut inte då och då hindra människor från arbete och höja statsskulden 5-15 procent som vi under våren sett i västvärden. Utan vi måste hitta andra sätt att reagera fortare, skydda och upprätthålla. Och lära oss hantera stigmatiserande oro.

Några få har uppenbarligen fångat oron mer konstruktivt. Näthandel, nätservice och distansarbeten blommar. Det globala resandet kanske tar årtionden för att återhämta sig. Till och med bensinbilen har fått stämpeln som utrangerad. Nedstängningar av kolkraftverk har snabbats på… Som att oron faktiskt fick oss att lite grann också resonera med mer klar blick. Men gäler väldigt få. Merparten har debatterat virus.

Den ende som sticker ut i det globala samtalet, jämte pandemin är faktiskt USAs hett omdiskuterade president Trump. Det säger något i hans genomslag. Många av oss skräms av hans lögner, rasism, korruption, egokult… För de flesta av oss är det en kuslig varningssignaler. Några ser honom som underhållning. Men att göra oro till politik har uppenbart lockat några att stödja ett politisk orosmoln. Något vi också ser här hemma.

Tänk om våra politiker tog sig tid att verkligen tala om vår tids stora frågor, som bygger landet på 10 och 20 år. Det måste vara utbildning och företagande. Med stöd av en väl fungerade välfärd. Men dessa frågor saknar än så länge underhållande orosmoln och klickmonster. Kanske debatten behöver byta måttstock och moral.

Hur kan vi vaccinera oss mot oro? /claes hemberg