Varje prislapp bestäms bäst av en marknad. Men det finns undantag, som våra elnät. Det säger vår moderna ekonomis grundare, Adam Smith, vars genombrott kom den 9 mars för 250 år sedan.
Vi är tillbaka till mars år 1776. Det var en tid där kungar, kejsare och furstar styrde och ställde. Det saknades rättvisa för gemene man. De fanns intet upplysning i dagens mening.
De första ångmaskinerna hade nyligen börjat tuffa vid några gruvor. Internationell handel var i sin linda. Vår breda ekonomiska tillväxt låg fortfarande hundra år bort i tiden.
Banbrytande tanke
Då publicerar Adam Smith sin legendariska bok The Wealth of Nations. Hans tankar var banbrytande: Värden finns inte i guld, hus eller land, utan i den nytta som skapas. Kundnytta, kan vi tänka.
Hans ”osynliga hand” beskriver hur den egna personens drivkraft att uppfinna eller tänka nytt kan vara en start som snart också gynnar hela samhället. Där ingen stat eller diktator sätter priset, utan utbud och efterfrågan.
Smith var däremot ingen bred vurmare av fria marknader. Ingen libertarian. Nej, han menade tydligt att staten hade ett ansvar. Och han räknade upp offentlig förvaltning, domstolar och försvaret med flera.
Staten kan investera
Han pekade även på att vissa stora investeringar är svåra för det privata att räkna hem. De kräver lång tid. Särskilt när de kanske gör större nytta på samhällsnivå än på företagsnivå. Han talade bland annat om vägar, broar, hamnar men även skolan.
Hit borde Adam Smith också ha räknat dagens elnät. De är enormt dyra. Investeringarna sker över 50–60 år. De är samtidigt grundläggande för samhället och medborgarna.
Sedan vet vi inte om staten är en bättre utförare av att bygga och utveckla elnät. Om det bara vore att förvalta nät vore det enklare att se statens roll. Men att utveckla nät kan kräva mer av nytänkande och företagande, och där är sällan stater särskilt rustade.
Samtidigt ser vi att de börsnoterade elnätsbolagen gör påtagliga vinster. Är de värda detta? Hur ska vi hålla efter skenande priser på elnät?
Staten ska kontrollera
En sak vet vi. Staten behöver hålla i landets investeringar med hårdaste av nypor. Vi talar om hundratals miljarder som investeras. För att kontrollera detta krävs kompetens och ansvar. Där inte politiker är inne och petar.
”Det kan vara värt tio personer extra på Energimarknadsinspektionen”, sa jag i SVT Ekonomibyrån nyligen. Chefen Ulrika Hesslow höll med och berättade efteråt att hon precis ansökt om 30 nya tjänster.
Därför är det enormt värdefullt att inspektionen nu kan rustas att bli ännu bättre förhandlare om våra avtal för framtida investeringar i elnäten. Som vi ska leva med och betala av under generationer.
Jag skriver i boken Elfeber om just detta under rubriken ”Låt barnbarnen betala”. Eftersom det är just barnbarnen som behöver elnäten, är det vårt ansvar att de finns på plats, men också att vi tar kostnaden över många årtionden.
Att förstatliga elnäten är inte på kartan. Det skulle undergräva tilltron till svensk politik och andra tänkbara investeringar i Sverige för många årtionden framöver. Den förlusten tål vi inte.
Mer om Elnät Statens roll Myndigheter Elfeber
/claes hemberg