Ska byråkrater handla olja åt oss? Vi talar om en ny oljekartell. Det är ett udda saltkorn i avtalet mellan Europa och USA. Det är olycksbådande för både oljan och elektrifieringen.
USA pumpar idag olja och gas på nya toppnivåer och exporterar 25 procent av sin produktion.
Det kanske låter som en ny oljeera. Men det är en 50 år föråldrad bild av världen. Olja och gas utgör idag småpengar, eller under 2 procent av amerikansk BNP.
Den amerikanska techindustrin är idag fem gånger större. Lägg till det enorma intellektuella och innovativa kapital som finns där. Jämfört med dum olja. Därför är hela oljeretoriken från Trump både snäv, skev och kortsiktig.
Sista oljeslatten
Efter att de gamla stora oljekällorna peakade redan 1970, sjönk produktionen fram till 2008. Sedan dess har USA ändå klättrat till världsetta i oljeproduktion. Bakgrunden är skifferoljan och höga oljepriser.
Samtidigt har även Opec-länderna ökat sin produktion de senaste åren. De ser här sin sista chans att sälja olja och hålla kvar Europa i någon form av oljeberoende. Närmaste åren ska vi ju över till el, var planen från Bryssel.
Oljepressen är igång
De stora oljeländernas höga produktion har därför pressat oljepriset de senaste åren – från 120 till nyligen 60 dollar fatet. Med ökad global produktion kan priset falla ytterligare.
Men då har inte USA lika mycket olja att exportera längre, eftersom skifferoljan är dyr att plocka upp. Den kostar någonstans mellan 50–65 dollar, säger olika analytiker.
Usel statlig oljehandel
Och plötsligt har Europa och USA kommit överens om statlig handel med gas och olja. Åtminstone har Europa lovat att köpa från USA.
Nära 250 mdr dollar per år, sägs det att affären ska vara värd. Det utgör över hälften av Europas import på 400 idag. Men det är ett rejält uppsteg, tre gånger mer, jämfört med dagens 75 mdr från amerikanska källor.
En omöjlig bluff, stillar sig kritiker. Stater kan inte bestämma världspris. Om vi nu inte skapar en ny oljekartell. Den är ju inte heller bindande, påpekar expertisen.
Statliga oljepriser?
Hur denna energi ska prissättas, handlas och köpas blir en märklig fråga. Statlig handel tillhör närmast 1800-talet. Vägvalet låter både ålderstiget, opraktiskt, ineffektivt och kan bli dyrt.
För ska Europa lova att köpa för 60 dollar, när världspriserna faller rappt nedåt, då oljejättarna storpumpar.
Världens oljeländer vill för allt i världen inte låta Europa bli elektriskt allt för snabbt. Hellre då sälja ett billigt fat än inget fat alls.
Fast i oljan ett tag till
Detta oljaprat pågår samtidigt som europeiska politiker kämpar med näbbar och klor för att vi ska över till en elektrisk framtid. Det är ju där uppfinningarna, jobben och ekonomin finns.
Samtidigt diskuterar Europa att subventionera övergången till el. Bilden blir häftigt motsägelsefull, minst sagt.
Billig olja och gas lär även pressa priserna på elektricitet.
Allt detta kan vi europeiska hushåll tycka är kul och trivsamt. Det kan få européerna att krama sina gaspannor och bensinbilar några år extra.
Men den rabatt vi får i plånboken idag kan innebära ett förlorat jobb imorgon. För återigen får europeisk fordons- och byggindustri en ursäkt för att avvakta att ta tag i framtidsfrågorna om mjukvara, batterier och el. Under tiden som kinesiska bolag dundrar på.
Att européerna stannar kvar i gaspannor och bensinbilar är ingen framtidssatsning. Vi har redan en 20-årig försening, som redan kostar jobb, nya företag och köpkraft.
Mer om inflation stagflation energipriser
/claes hemberg