I händelser av kris kan röster från kyrkor, synagogor och moskéer gjuta tankar, djup och trygghet i det offentliga samtalet. Men vart tog de visa själasörjarna vägen pandemiåret 2020, under den största kris vi genomgått i modern tid?
Samhällsdebatten har senaste året helt naturligt dominerats av oro, kris och ibland ren dödsskräck. Men bortom konkreta frågor om vård, dödstal och vaccin, behöver vi också en diskussion om mänskligt värde, sorg, själ och livsfilosofi.
Här måste finnas en lavin av tankar, känslor och erfarenheter som senaste året bubblar ute i individer, familjer och samhälle. Ord vi sällan eller aldrig kommer i kontakt med, talar om eller använder, har kanske aldrig varit så aktuella.
Kanske har vi sett begynnande spår till dessa diskussioner. Några författare har försökt att skriva, men jag saknar ändå de mest trovärdiga, tydliga och erfarna rösterna. Här borde vår mest vana själasörjare träda fram.
Filosofer, teologer, präster, imamer… som oavsett religion över århundraden har lotsat samhället genom dessa livets tvisteämnen. De borde här ta en naturlig plats och dela med sig av ord, språk och verktyg? De är ju djupt erfarna av livets stora frågor, som de möter så ofta.
Hittills uppfattar jag att krisen fått samhällets själarum och gudshus att vända sig mer inåt snarare än utåt? Både i språkbruk, rum och forum.
Kanske fastnar trosamfunden vid Gud-begreppet? Det guds-begrepp som är kärnan i de troende, kanske snarare sätter sig halsen på de icke-troende, som hellre frågar sig; vilka vi är, varför och inför varandra.
Gud-begreppet kan väl få vänta. Om det stora behovet av mänskliga samtal gäller stora grupper bortom de redan frälsta. För att agera mer inkluderande? Det spelar ju i krisens hetta igen roll om den goda kraften mellan stavas godhet, allah, gud eller buddha.
Förutom att lämna religionens fackspråk och religiösa rum, borde vi väl möta dessa erfarna röster: i mer allmänna debatter, kritik, demonstrationer, krönikor, nyhetsprogram, sociala medier, poddar, debattartiklar. Överallt. Men jag saknar dem… överallt.
Om ”att tro” eller ”godhet” vore en industri som vilken som helst. Då skulle kyrkan, moskén och synagogan se år 2020 som tillfälle att expandera verksamheten ut till nya ”kunder”. Och komma ur bilden av två olika sidor, med troende kontra icketroende. Den ödmjukheten borde väl de troende kunna bjuda på?
Själv deltog för några veckor i ett krissamtal. I ett digitalt kyrkorum i talade vi om samhällets kris. Samtalet sändes i realtid. Efterfrågan var tydligt. 4 000 deltog på nätet. Det är tre gånger fler än vad kyrkan rymmer om den är fylld till bredden. Initiativet var strålande på många sätt.
Där och då blev också bristen på livsfrågor i det ännu större offentliga samtalet i samhället extra tydligt. Vem bär dessa frågor ut i offentligheten? Ut till våra stora gemensamma samtal, platser och forum där våra gemensamma samtal brusar, tumlar och söker svar?
En liten komisk reaktion slår mig. När vi runt om i världen, plötsligt fick höra om monoliter på de mest udda platserna. Fiktiva verk. Utomjordingar. Spektakel, spekulerades det. Eller var det bara en flykt eller ett sökande efter något större.
Vad väntar du dig av livsfrågor i samhällsdebatten?//claes