Augustiprisvinnaren Svälten är en hissnande läsning. Även om svälten sedan länge är borta, så ekar flera grundproblem kvar. Frågorna om att skörda och fylla ladan är desamma. Även dåtidens vete nu stavas pengar. Nyckelordet är planera. Det samhälle som lyckas stödja medborgarna att planera har givit dem en gudagåva.

Augustprisvinnaren Svälten av Magnus Västerbro fångar tre svältår i slutet på 1860-talet där 27 000 svenskar dukar under. Orsaken är både ålderdomligt jordbruk och trångsynta myndigheter och politiker. Det saknades förutseende och planering. Precis som idag.

Den gången förlorade stora delar av svenskarna sin framtidstro. Snart flyr var tredje svensk, över en miljon, till Amerikat. En kraftigare underbetyg och ekonomisk smäll kan ett land ha svårt att finna.

Tänk om svenskarna hade undgått svälten på 1860-talet. Att krisen istället för att rasera, omvänt stärkt förtroendet för staten. Att 1,5 miljoner viljestarka svenskar stannat. Vilket land hade Sverige varit då? Mer innovativt, expansivt och 50% fler svenskar?

Istället svek Sverige den tidens stora samhällslöfte ”mat till alla”. Sedan kom industrialiseringen och löftet blev istället ”arbete till alla”. Som också har haft sina kriser. Idag däremot signalerar den politiska debatten snarare mottot ”pengar till alla”. Helig är fördelningspolitik, snarare än att skapa, planera, rusta och utveckla.

Grundproblemet från de tre svältåren 1867-1869 består även om själva svälten idag märks på annat vis. Människors och samhällets oförmåga att planera sitter i. Särskilt när det gäller vår tids stora fråga: pengar.

För de människor som tänker och agerar i planer är ordet självklart. Men för många människor är ordet planer något abstrakt svårt och bara ett krångligt väntande. Av naturen har många svårt att tänka lång tid framåt. Det gällde bönderna på 1860-talet. Det gäller dagens lönearbetare. Det samhälle som kan hjälpa sina medborgare här har en gyllene möjlighet att bygga både förtroende och ekonomi.

Flera miljoner svenskar saknar idag erfarenheter och kunskaper att ta vara på sina pengar, att planera och rusta sig för motgångar. Det är vår tids skörda och fylla ladan.

Och på samma sätt som på 1860-talet hoppas myndigheter och politiker att privatpersoner ska vara just rustade. Visst har vi idag allmänna pensioner. Men att stödja svenskarna handfast på riktigt, gör myndigheter och politiker knappast. Vi har en robust konsumentupplysning på brödrostar och kläder, men när det gäller riktiga pengar i bolån och sparande, lämnas svenskarna mest ensamma. Det är som att politikernas egen personliga oförmåga lyser igenom. De förstår inte hur svenskarna är svältfödda på kunskap om pengar. Och den är utbredd och svår.

Det krävs antagligen en katastrof. Vi kan bara hoppas att den inte också skördar 27 000 liv. Och att var tredje svensk flyr landet. Det misstaget har Sverige inte råd med. Den här gången hellre.

/claes hemberg