Bioaktuella Us gör den något udda omvägen över skräckgenren för att berätta om fattigdom. Sköter vi oss inte som ett samhälle, säger filmen, kan fattiga klä om i rött och göra rent hus med oss alla. Men frågan är om tittarna ens uppfattar budskapet.
Regissören Jordan Peele slog igenom med häftigt skruvade filmen Get out. Då tolkade han afroamerikaners situation i USA. Sin vana trogen är han nu klar med ytterligare en skräckfilm av det udda slaget.
Förra filmen åt sig in under skinnet på oss och först sista minutrarna såg vi de horribla tankarna bakom den tjusiga fasaden. Nya filmen Us är däremot en skräckis redan från ruta ett. De utsatta kommer nu upp ur underjorden.
Snart jagas en vanlig familj av blodtörstiga monster. Dessa spöken skulle lika väl kunna vara mumier, varulvar eller vampyrer. Men så efter 100 minuter förstår vi att monstrena är fattiga medmänniskor. Och inte vilka som helst.
Att vara fattig är lika obehagligt som att vara mumie, vampyr eller redan död, säger filmen. Det säger också något om rädsla i vår tid. Är vi så rädda för fattiga, fattigdom och ett splittrat samhälle eller att vi själva oroliga för att bli fattiga. Är det ett monster?
Filmen snuddar onekligen vid en viktig fråga i takt med att västvärlden inte längre kan prenumerera på ekonomiskt herravälde. Men jag tvekar om någon av biobesökarna får någon insikt och klokskap med sig hem. Svaret i filmen är mest baseballträ och golfklubba. Och då inte som sport utan mordverktyg.
Storyn stannar istället som skräckfilm. Vi förstår inte fattigdom eller löser dess problem. Utan huvudpersonerna flyr över till Mexico. Som att fattigdomen inte nått dit, och att Trump ännu inte hunnit bygga någon mur…
Är fattigdom vår tids skräck?/claes hemberg