Hon är kämpen som reser sig ”på nio”, gång efter gång, och överlever. Gunhild Stordalens bok om sin akuta sjukdom och hennes djupa engagemang för mat är en rafflande läsning. I Gunhilds thriller har däremot maten nästan svårt att hävda sig.
Gunhild Stordalens kastar läsaren mellan hennes livs tuffaste och kanske lyckligaste ögonblick. Och det är inget vanligt liv, utan med ytterligheter på dess yttersta kant. Allt är så personligt och uppriktigt naket berättat.
Lägg till att Gunhild här har en flyhänt spökskrivare som tecknat ned och med noga hand vägt texten om hennes liv. Det gör spökskrivaren riktigt bra. Livsberättelsen om Gunhild är mästerligt berättade.
Men samma spökskrivare kan inte lika mycket om mat, matindustrin och vårt klimat. Även om Gunhild kan berätta fakta och farligheter kring vår mat är det som att dessa kapitel inte riktigt landar och når fram.
Det är inte heller konstigt. Gunhild personliga berättelse är så skarp allvarlig och nära. Att då komma och berätta om globala trender kring mat, produktion och sjukdomar går svårligen ihop.
Ändå lär jag mig en hel del om världens mat, sjukdomar och klimathot. En fjärdedel av koldioxidutsläppen kommer från maten. Något vi alla kan påverka. Jag funderar genast på att ringa upp LRF, ICA och matexperten Ingela Stenson som känner för att höra vad de säger om bokens kritik mot bönder, matfabriker, matbutiker och reklam.
Blandning mellan personen Gunhild och folkbildaren Gunhild, når samtidigt säkert en ny publik, som tidigare kanske mest blundat.
Men hur folkbildningen kring mat verkligen förs framåt finns inte med. Gunhild besöker globala möten och debatter, köper utsläppsrätter och debatterar vidare. Men hennes stora idé för vår mat, hennes smarta plan för att lära världens människor att äta lite mer rätt, saknar jag. Det behövs en bok till.
Eftersom jag själv arbetat med folkbildning under många år vet jag hur enträget, svårt och välmött folkbildning kan vara. Men först när pratet om mat också hörs på bussen, på dagis och i riksdagen är jag övertygad om att folkbildningen börjat nå folket.
/claes hemberg