Var hörs teologerna och filosoferna i vår pandemi? Samtalen i kyrkor, moskéer och synagogor och akademi borde kunna vara användbara tankesätt i vår gemensamma kris. När jag frågar runt visar det sig att kyrkorna hastigt blivit långt mer digitala. Även om det inte alltid nått ut i debatten. Kanske Påsken kan vara ett tillfälle prata vidare.
Nyligen frågade jag här om inte själasörjare i kyrkor, moskéer och synagogor borde ta mer plats i samhällets krisdebatt?
Statistiken jag hittar visar att frågan kan vara viktigare än jag annat. Kyrkan har efter en lång positiv trend senaste året plötsligt tagit mindre plats i den allmänna debatten. Samtidigt har Ärkebiskopen debatterat desto mer. Det kan först se motsägelsefullt ut.
Kanske beror kyrkans mindre synlighet på att pandemin slagit ned mitt i kyrkans digitalisering. För de interna siffrorna säger nämligen att andelen kyrkor som numera umgås digitalt har ökat från 1/10 till hela 8/10, visar kyrkans interna rapport över pandemin. En digital succé? Frågan är bara om det digitala samtalet mest stannat inom församlingarna.
”Jag håller med om att kyrkan på ett sätt talar för redan frälsta. Det finns en försiktighet inom kyrkan. Att hålla sig neutral. Att ta samhällsdebatten om livet under pandemin är att sticka ut.”
Sandra beskriver både traditioner, hierarkier och arbetssätt i krisen kan verka mer inåt än utåt. Pandemin är samtidigt inte den enda stora förändringen inom kyrkans väggar. De debatterar även färre medlemmar, färre besökare och digitalisering. Något som kräver nya initiativ särskilt i pandemin.
Utslaget av debatten under pandemin beror däremot inte bara på viljan, utan också it-mognade strax före. Kyrkan var inte riktigt redo för digitala möten i början av 2020. Men under pandemin tvingades de ta ett digitalt hopp. Som ibland vänt sig mer inåt, men även givit helt ny publik.
”Under pandemin har vi i Gustaf Vasa församling har kört digitala samtal om existentiella frågor. Något som du Claes själv varit med i. De samtalen har snittat på 800-1 000 tittare per samtal. Det är betydligt fler än i vanliga kyrkosamtal. Så naturligtvis finns lösningar”.
Svenska kyrkan har själv gjort en rapport: Kyrkan under pandemin, som beskriver den nya digitala kyrkan. Vad säger prästen om öppenheten, utanför kyrkorummet?
”Kyrkan behöver se utanför sig själv. Öppna upp samtalet för något mer. Kyrkan gör redan det på många håll. Se bara på hur ofta Ärkebiskopen varit i media det senaste året. Men, ni som saknar kyrkans röst i samhället måste också bli bättre på att bjuda in till samtal.”
Nog måste kyrkan själv ta för sig mer, tänker jag. Om den verkligen ska bli en aktiv medaktör. Sandra Signarsdotter har direkt ett ämne där kyrkan verkligen kan bidra i samhällets samtal.
”Hoppet är ett av kyrkans stora breda viktiga budskap. Där är kyrkan närmast expert.”
Sandra menar att kyrkan har lång erfarenhet av att diskutera och ge inspiration.
”Visst, hoppet är omistligt. En pandemi som denna ger upphov till så många fler frågor. I kyrkan kan vi fördjupa samtal, tankar och insikter på ett trovärdigt sätt. För: vad är lycka? Vilket ansvar har vi för medmänniskor och även oss själva? Vilket ledarskap behövs nu?”
Snabbt växer frågorna till att handla om meningen med livet och meningen med framtid. Och hur ska vi hitta livet tillbaka. Frågor som verkligen är akuta, när samhället efter pandemin ska hitta sina nya och gamla former. Sandra associerar till kyrkans tradition att fira Påsk.
”Det finns nog ingen annan instans i samhället som reflekterat så mycket över hoppet som vi, tänker jag. Ta till exempel Påsken som kommer nu, det handlar i grunden om en enorm förlust, men lika mycket om uppståndelsen, omstarten och hoppet som ligger i den potentialen. Här kan pandemin både locka och tvinga oss till förändring på många plan i livet. Vi omvärderar livet.”’
Kanske Påsken kan bli ett avstamp. Ett sätt att hitta ord på senaste årets erfarenheter och hitta tankeformer kring pandemin.
”Vi behöver nu fundera hur vi tar med oss erfarenheterna och vänder dem till vår fördel, i samhället och hela världen.”
Sandra menar att det är bråttom. Alternativet är annars lätt att många fastnar rädsla. Vilket hon redan sett tecken på.
”Titta bara på vad rädslan gör med oss människor. Vi blir ologiska, kortsiktiga och ovanligt egocentriska. Första fasen i pandemin började många de som hade råd att tömma pastalagret på mataffärerna. Köpte upp alla toalettbalar och bunkrade i förråden.”
När rädslan stillades började vi vända blicken utåt. Se behoven, inte enbart hos oss själva utan också hos grannen och människorna runt omkring oss. Vi började ”dela”. Vi skickade erfarenheter, tankar, filmer och musik över jordklotet. Vilken tur att digitaliseringen nått så långt. Annars hade vi varit mycket mer ensamma senaste året.
”Kanske kan senaste årets erfarenheter hjälpa oss att förstå att allt prat om onda eller goda människor snarare handlar om perspektiv än värderingar. Å andra sidan ser nog de flesta sig själva som ganska goda, och blundar för de egna fördomarna.”
Pandemin kan hjälpa oss till ett nytt språk och en ny bild verkligheten, menar Sandra Signarsdotter.
”Att 1+1 blir 2 blev uppenbart först efter att vi uppfunnit matematiken och satt ett språk på våra tankar. Här kan pandemin hjälpa oss till att se nya perspektiv. Om vi bara fortsätter vända blicken utåt, mot alla människor som törstar efter samtal.”
Och vi kan föreställa oss att Sandras resonemang ligger väldigt nära hur andra själasörjare tänker oavsett om de är imam, rabbin eller brahmin. Kanske kan pandemin bli många teologers och filosofers digitala genombrott både inom, mellan och utanför samhällets erfarna själavårdare.
Vilka samtal saknar du?/claes hemberg