Lågkonjunkturerna är inte som förr. Är de månne helt förbi? Eller bara mer utslätad, mjuka och mer överblickbar. Till priset av svidande inflationen.
De senaste årtiondena har lågkonjunkturerna blivit allt kortare och mindre djupa. Nedgången nästa år väntas bli den ljummaste nedgången i konjunktur i modern tid. Är det ett tecken att lågkonjunkturen är död? Ja, kanske den stora skrämmande lågkonjunkturen är förbi.
Även högkonjunkturerna har nu mattats, måste vi medge. Toppar och dalar märks allt mindre. En mer ljummen ekonomi ser det ut som, i skuggan av allt lägre produktivitet. Som fallit från 5 till 1 procent under vår efterkrigstid. Svängarna mellan högt och lågt var större förr, med andra ord.
Orsakerna till dessa allt snällare konjunkturer är antagligen flera. Här finns goda skäl att peka på näringslivet. Någon tänker på fackens nya roll. Och naturligtvis finns här även skäl att snegla på centralbankerna. Och orsaken kan mycket väl vara en kombination.
Nytt näringsliv
Bredare näringsliv har jämnat ut konjunkturerna, går att argumentera för. Sverige är inte lika mycket tung industri som går i en gemensam bastant takt. De kan tala för att den breda mer strukturella lågkonjunkturerna är förbi. Istället får vi en jämnare resa.
Lägg till att globaliseringen gör att bolagen kan agera mer olika och deras individuella upp- och nedgångar i efterfrågan är mer utjämnande. Det kan göra våra konjunkturer mjukare. Lägg till en växande andel tjänstebolag som är just mindre konjunkturkänsliga.
Mer aktiv styrning säger vd:arna gärna själva. En vd jag pratar med säger att han alltid hänger på både broms och gaspedal, i olika delar av verksamheten. Att bolagen själva är betydligt bättre på att analysera och förutspå. Det gör att bolagen både både ökar och minskar tempot mer finjusterat hela tiden. De förstör mindre kapital. Något som skulle kunna tala för mjukare en konjunktur.
Fack samhällsorienterade
Fackliga organisationer har också agerat mer vidsynt senaste årtiondet. Borta är 70-talets omskakande strejker. Partsinlagorna är färre och det långa samhällsintresset tydligare. Det syns inte minst nu i diskussionen om inflationen. Facken går först, sansat och långsiktigt. De vill se att Alla ska med. Här har facken verkligen bidragit till att göra vårt lands ekonomi mer stabil och förutsägbar. Återigen med ett utfall som ge oss en mindre slagig konjunktur.
Aktiva centralbanker
En mer markant maktfaktor senaste årtiondena är förstås centralbankerna. Som över hela världen tagit flera steg framåt. Tagit tuffare beslut, agerat mer självständigt och resolut.
En ny vassare Riksbank fick vi svenskar år 1992. Efter att vi släppt kronan fri så krävdes en Riksbank som mer aktivt höll och styrde räntan. Det har vi känt med besked.
Det förklarar ränteraset från 14 % till flera år med minusränta.
Centralbanker över hela västvärlden har agerat i samma anda. Lägg till att de arbetar tillsammans. Det är ju en gemensam fråga. Deras första och främsta fokus är detsamma: att inge förtroende för en viss räntepolitik.
Så har vi fått en ekonomisk värld som dominerats av centralbanker och räntesänkningar. Ja, de har gripit in och sänkt. De har följt sin körinstruktion. För att mjuklanda nedförslöporna i ekonomin varje gång.
Lågkonjunkturens död
Kanske är dessa nya tag och tankesätt från näringsliv, fack och centralbanker det som gör ekonomin mindre konjunkturell. Eller är det bara en chimär. Just nu.
Kruxet är att räddningsaktionerna från centralbankerna kostat pengar, i form av växande statsskulder och nytryckta pengar som fyllt på systemet med billiga ofta gratis pengar. En bubbla, säger några. Något som är tänkt att sippra ut i samhälle. Istället har vi senaste året sett en chockvåg av prisökningar.
Visst har vi kvar jobben. Arbetslösheten är fortsatt låg. Men vi får markant mindre för våra pengar. Vår löner har nu samma köpkraft som år 2015… efter 7% tapp i köpkraft bara senaste året. Är det priset av en värld fri från dramatiska konjunkturer… Och ska vi nu bara vänta på nästa inflationsvåg. Kanske.
Är du beredd på inflation för att slippa konjunkturer?/Claes Hemberg.
Claes, den stora anledningen till inflationen här i Europa (åtminstone när det gäller konsumentprodukter) är de flesta ense om är pandemirelaterade (leveransstörningar som bidragit till väsentligt högre priser på många produkter) samt den avgrundsdjupa energikris som Europa befinner sig i och som vi säkerligen inte sett botten av tyvärr. Tittar vi däremot på USA så har de pumpat ut pengar i ekonomin form av enorma stöd till medborgare och företag, vilket så klart gör att inflationen där blir högre än om detta inte gjorts. Det jag vill komma fram till är att inflationen i Europa och usa har delvis olika förklaringsmodeller och därför köper jag inte ovan resonemang.
Adrian, naturligtvis vill politiker och centralbanker peka på omvärldens brister på leveranser av chip, gas mm. Men det är överdrivet låga räntor under många år som gödslat systemet med billiga pengar. I min mening var det bara en tidsfråga innan vi fick den här inflationschocken. Vi kan inte skylla ifrån oss på omvärlden./c
Nu får du förklara vad du menar för ditt resonemang haltar betänkligt. Har du möjlighet att hänvisa till något vetenskapligt underlag som styrker din tes om att det är de låga räntorna som är orsaken till att vi har fått se höga konsumentpriser just nu? Inflationen började ju rusa i usa våren 2021 i samband med att ekonomin öppnades upp efter covid 19. Vår inflation i Sverige började rusa först i slutet av 2021. Vi har haft låga räntor sedan den globala finanskrisen 2008 och hade under 13 år inte sett tillstymmelse till hög inflation, varken här eller i de flesta andra länder i västvärlden. Var det en ren tillfällighet att inflationen fullständigt briserade i samband med att USAs ekonomi öppnade efter nedstängningarna och att allt det har samband med låga räntor under många år? Varför spred inflationen inte ut sig jämnare över alla dessa år med låga räntor istället för att vara låg fram till slutet av 2021? Som sagt ser jag gärna att du utvecklar ditt resonemang ovan för det låter snarlikt som det som många konspirationsteoretiker använder sig av, tex Peter Schiff.