125 år har konsumenterna kämpat ihop. Det startade med mat, eftersom det var vår stora utgift. Två böcker försöker nu fånga konsumenternas uppgång, kris och vägval framåt. Författarna lyckas si så där. Och missar samma nyckelkapitel.
Starten är rafflande. Bristen på varor slog hårt mot vanligt folk i slutet på 1800-talet. Bristen på matvaror och klädvaror gjorde att handlarna hade ett enormt övertag. Nära som monopol i sina kvarter eller sin stadsdel. Vilket förstås syntes i matpriserna.
Det fanns inga andra affärer att gå till. Handlarna la även beslag på sina leverantörer. Idag skulle samma metoder kallas idag korruption och ge dryga böter. På den fanns tiden inget konsumentskydd.
Samtidigt börjar vanligt folk få ut rediga löner och växande köpkraft. Men produktionsapparaten hänger inte med. Under många årtionden var efterfrågan större än utbudet. Då blir det fabrikerna och handlarna som har makten. Under tiden då konsumenter lockas till kreditfällor…
I detta vakuum föds 1899 folkrörelsen tillika konsumentkooperationen eller kooperativa förbundet som senare fick namnet Konsum och idag Coop. De bromsade skuldberg, öppnade tusentals butiker, byggde vackra varuhus, införde nya varor och snabbköp. De utvecklade kvalitetsmärkning och lovade prisvärt. De bröt ny mark med över 5 000 butiker och växte så det knakade. Det gav köpkraft. Hatten av.
Två lika olika böcker
Bägge böckerna som nu kommit ut fångar dessa 125 år. Det förlorade paradiset av Sara Kristofersson och Kooperativa förbundet av Ander L Johansson. Den första författaren är konstvetare och den andre är professor i ekonomisk historia. Med deras olika infallsvinklar kan en tro att böckerna skulle vara olika, men så är inte fallet.
Konstvetaren Kristofersson har gör ett digert jobb som berättare. Historien är hissnande, rolig och lärorik. Men hon missar själva krisen. Dramat blir liksom utan udd, när vi inte får följa hela spänningen. Ändå vinner hon antagligen den läsare som vill ha lättläst, snyggt och enkelt.
Professor Andersson bjuder på fördjupningen och detaljerna. Han gräver, vrider och vänder. Här blir krisen glasklar. Hur rörelsen föll på sin egen framgång. Att äga produktionen i allt från toalettstolar till kläder var bara en fördel i varubristens spår. När efterfrågan föll, föll även kooperationen. Lägg till svårigheten att organisera föreningarna. Butikscheferna har också en underskattad roll. Rörelsen var ett av landets största bolag kring 1970. Men det blev stört omöjligt när efterfrågan blev mindre än utbudet. Kooperationen som slagits för ökad konkurrens föll dessvärre av samma skäl, när många olika kedjor, märken, leveranssätt och butiker ändrade utbud, priser och försäljning.
Rörelsen lever kvar
Trots kraschen så lever 125 år av lärdomar vidare till konsumenternas fördel. Rörelsen la basen. Antagligen har rader av konsumentbolag lusläst rörelsen genom åren. Bredden, kvalitet, egna märken är tankar som lever än idag. Även Konsumentverket som föddes först 1944, är på många sätt en blåkopia.
Konsumentrörelsen framåt, får tyvärr väldigt lite utrymme i de båda böckerna. Det är ju det mest spännande. Särskilt när mat inte längre är svenskarnas största utgift. Istället har just smart prisvärd mat givit rum för så mycket annan konsumtion. Samtidigt som maten idag inte bara mättar, utan även tjusar, utmanar, bjuder in och även stressar. Mat är coolt.
Lägg till akutläget: när svenska konsumenters köpkraft idag är under ny historisk press. Även framåt ser svag tillväxt och svag löneutveckling ut att göra konsumenten skakigt orolig och svag. På detta kommer många snåriga avtalsköp som snärjer 7 av 10 lönekronor. Vi prenumererar på el, böcker, bolån, telekom, musik, försäkring med mera. Ja, det finns rum för en ny stark och efterlängtad konsumentrörelse. De närmaste fem åren kan bli nog så rafflande.
/claes hemberg